Filmkväll
Jag har för övrigt eventuellt fått två nya pianoelever! Och vickat på min gamla skola. På samma dag dessutom! Snacka om att en börjat bli effektiv på sistone, haha...
Nu måste jag sova om jag ska orka upp imorgon! Och det borde ni verkligen också göra! ;)
Happ... Torsdagkväll!
Annars kanske det bara var så att jag fastnade där för att jag tyckte att det var kul!
Ska alldeles strax in till stan och träffa kollegerna och vännerna Vincent och Richard. Båda känner jag sen gymnasietiden på Rytmus, riktigt sköna människor! Vincent har jag jobbat mycket med utanför skolan också, och det verkar som att det kommer bli mycket jobb med Richard i framtiden med! Just nu håller vi på och knåpar på en jingel till ett företag. Riktigt spännande faktiskt! Vi har låt, text och slaskinspelning klara, det är bara ett par arrangeringsidéer som snurrar runt i huvudet. Blir spänannde att se hur det blir till slut! Förvänta er ett alldeles galet resultat som kommer haunta era värsta mardrömmar, haha! Eller kanske bara en vanlig, rolig, irriterande jingel helt enkelt?
Stay tuned...
Vintertid
Nu ska jag rota runt bland alla mina #/&@ noter. De ligger (osorterade) i en gigantisk låda i mitt hus som jag låtit bli att kolla igenom på en lång lång tid... Jag skojar inte då jag säger att det är en hel regnskog med papper. Eller kanske två.
Hoppas noterna sköter sig i alla fall, så kanske man slipper sitt Hulkenjag den här gången i alla fall...
Tredje gången gillt?!
Mycket har hänt i den galna pianistens liv. Han har startat företag, fortsatt jobba för maestro Wells i notarkivet, undervisat pianoelever, övat piano som en galning, börjat spela i band, spelat orgel, sjungit sig hes, börjat träna (på riktigt!), gjort slut med x antal vänner, skapat kontakt med desto fler, och har faktiskt skaffat sig en okej frisyr!
Så... vad mer kan man begära? En ny layout kanske?
En förändring
Satt och funderade lite för mig själv framför datan (som jag gjort så många ggr förut) och kom fram till att det fan är slut på tönterierna jag håller på med! Från och med nu svär jag att jag ska bli en mindre velig och självständig person, med det självförtroende han förtjänar. Så det så!
Tyckte bara att ni skulle veta det :)
Annars är allt bra! Hade första julkonserten av två med gosskören jag sjunger i ikväll. Gick helt okej faktiskt! Har börjat tagga till nästa imorron. Nu väntar arrangeringsstund.
C ya! ;)
Galna drömmar!
Haha, jag vaknade precis upp ur världens skummaste dröm. Okej att drömmar BRUKAR vara skumma, men detta var faktiskt ett undantag.
Hursomhelst. Jag drömde att jag hade mördat Fredrik Reinfeldt. Jag var helt övertygad om att jag hade gjort det, trots att jag aldrig fick se mig själv göra det i drömmen. Jag var förtvivlad, även de första 5 minuterna efter att jag hade vaknat. Och då insåg jag hur skönt det är att bara släppa allting och låta det rinna av. "Det var bara en dröm". Gud så skönt det var att inse det!
Anyways, nu ska jag iväg och duscha, sedan hjälpa pappa plocka runt och städa i ordning lägenheten (alla möbler står fortfarande i oordning efter att vi lade om golvet för några veckor sedan, men det ska nu åtgärdas!). Därefter blir det mysdag med massa pianospel! Ska till min gamla skola på lördag och spela upp för Barpianoförmedlingen så ska börja knåpa på en repertoar!
Ha det fint hörrni! Simma lugnt!
Ny bild!
Haha, ja hörrni... nu har jag faktiskt (med lite hjälp från en kompis) tagit tillfället i akt och ändrat titelbilden på min blogg!
Det dumma är bara - vilket jag kom på i efterhand - att det är en bild på ett brinnande piano... vad ska detta säga om min relation till pianot? Jag lovar och svär i alla fall att den är inte så komplicerad som den verkar... tvärtom! Faktum är att det faktiskt går riktigt bra nu! Och inte bara med pianot, utan med allt! Det känns äntligen som att jag börjar få min tillvaro på fötter, efter att det har varit lite bökigt på sistone...
Så vad tycker ni? Om den nya bilden alltså? ;)
PUSS
9 månader...
Tänk att tiden kan gå så sjukt fort! Hade fram till för några dagar sedan så gott som glömt bort att jag ens hade den här bloggen, då jag plötsligt fick för mig att surfa in på den igen. Jag läste igenom alla gamla inlägg, och det var verkligen intressant! Det har verkligen hänt sjukt mycket sen jag skrev sist, vilket var någon gång i början av februari om jag minns rätt. Inte nog med att jag har tagit studenten - jag har även kastat mig rakt ut i arbetslivet och växt en hel del som person på vägen.
Sista delen av gymnasiet gick finfint, och det var verkligen motigt att sluta. Det är trots allt Rytmus, vännerna och lärarna jag träffade och lärde känna där som har format mig till den jag är idag, både i mitt spel och i min personlighet. Trots att det var svårt att sluta gick det ända mycket fortare för mig än vad jag trodde att det skulle göra att inse att det var över.
Lika fort som gymnasiet tog slut tog även sommaren slut, och den passerade ganska obemärkt. Det var inte mycket som hände, förutom att vi hade en väldig tur med vädret under ett par veckor. Dock höll det inte i sig mer än så, men jag ska inte klaga, för jag var nöjd med vädret som det var i alla fall :)
Om det var något jag hade panik med under sista terminen på Rytmus var det mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra, som vanligt (aja baja Adam!) och oroade mig mer än vanligt för min framtid. "Är det här slutet?" var en fråga jag kom tillbaka till flera gånger, eftersom jag inte visste vad det skulle bli av mig efter gymnasiet. Dessutom hade jag min examenskonsert och projektarbetet i skolan att oroa mig extra mycket för, då tiden blev knapp och jag ville att de skulle gå så bra som möjlligt. I slutändan gick det däremot toppen, så jag kan skratta och vara lycklig! Examenskonserten på Rytmus är ett minne som jag alltid kommer att se tillbaka på som något av det bästa som hänt mitt liv.
Men nu får det vara slut på djup-snacket! Annat som hänt under de 9 månaderna som gått? Tja... jag har börjat jobba tillsammans med Vincent (kompis från Rytmus) på marknadsföringsbolaget PJP där vi fixar runt i självaste Wells notarkiv! Har även börjat ta en pianoelev och är i full gång med att starta företag. Det enda som återstår är att registrera det ordentligt, vilket jag ska göra om några veckor. Dessutom har jag börjat spela i ett band tillsammans med några kompisar från Rytmus och fortsätter spela och sjunga i ett annat band som jag hållt på med länge. Dessutom fortsätter jag sjunga med kören jag varit med i rätt länge nu! Inte nog med det försöker jag öva så mycket jag bara kan nu när jag faktiskt inte går i skolan längre, och håller på att tillsammans med Vincent som jag jobbar med, söka ett nytt, spännande jobb på annat håll. Hoppas verkligen att det kommer gå vägen!
Nåt mer än det som har hänt? Ja faktiskt! Mamma har flyttat till Hälsingland och börjat på skrivarlinjen på Bollnäs där hon går tillsammans med en vän från min gamla skola (haha, skumt, men roligt!), jag har tagit studenten och blivit lugnare som person (trots att jag fortfarande försöker tampas så gott jag kan med den mörka stress som har en tendens att fylla min ljusa tillvaro... :P).
Sen har det självklart hänt en massa annat också, men det kommer ni bli varse om i framtida inlägg! ;)
Nu ska jag gå och fixa i ordning lite té till mig själv... Har nämligen blivit sjuk igen, PYTTSAN!
Ha en fortsatt trevlig kväll ;)
Matlåda
Jag är mycket medveten om att jag är en klantig människa. Kanske klantigare än de flesta. Men att jag skulle lyckas använda samma sked som jag en timme tidigare använde till att lägga upp kattmat med till att lägga upp ris till MIN EGNA matlåda med är bara skum. Faktum är att detta inträffade alldeles nyss.
Jag slåt vad om att det har något att göra med att jag knappt sov 5 tmmar häromnatten, men man kan aldrig vara helt säker...
Återigen, puss och godnatt! :)
Kaos
Jag hade tänkt öva lite på mitt extremt lilla (men ack så mysiga!) piano på kvällen innan jag gick och lade mig, och då skulle givetvis allt knasa till sig!
Hade först och främst stora problem med att hitta mina noter, som jag lagt bort någonstans ännu en gång... sen hade jag problem med att hitta skivan med alla låtar jag tänkte kolla in och planka, sedan blev det problem med hörlurarna till pianot, sedan hittade jag inte adaptern till hörlurarna, och vad var det egentligen som hade hänt med cd-spelaren som inte ville låta för att jag råkade trycka på fel knapp?
Som rosen på tårtan råkade jag väcka pappa som faktiskt hade gått och lagt sig av den enkla anledningen att han skulle upp 5 timmar senare. Klockan var ju trots allt strax efter 00.00 och - ja, jag vet - att jag ens låter mig själv fundera en endaste sekund på att sätta mig framför mitt extremt lilla piano och ÖVA mitt i natten ska vi inte tala om, för det är sånt som händer när man är en impulsiv och ambitiös människa som jag!
Hursomhelst... pappa var inte så glad utan började springa runt och leta efter allt jag letade efter och sprang på mamma som han sedan började tjafsa lite med. Men men. Det hemska var snabbt över och jag kunde äntligen sätta mig ner vid mitt lilla piano och klinka.
Då kommer jag på att skjortan jag planerat att ha på mig dagen efter inte finns i min garderob och jag får panik. Inte för att jag brukar lägga fram kläderna jag planerar använda nästa dag på en stol eller dyl. innan jag går och lägger mig, men nu råkade det faktiskt vara så att det här var ett undantag.
Jag är verkligen lite galen. Ska jag vara ärlig förstår jag inte hur min kära far och mor står ut med mig...
Då ska vi inte tala om vad som hände idag... ;)
DET FÅR NI VETA IMORRON! :D
Puss och godnatt!
Tillbaka igen efter en lång och välförtjänt paus...
Jag har varit lite dålig på att uppdatera denna blogg på sistone måste jag erkänna. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för detta! Fick en knäpp någon gång innan jul då jag gick runt som en levande zombie och oroade mig för allt, sedan lugnade jag ner mig över jullovet och för inte alls länge sen slutförde jag ett av de stora projekt Rytmus treor har varje år, nämligen Live Night. Och det gick faktiskt förvånansvärt bra!
Jag älskar verkligen att uppträda, och det har jag faktiskt Rytmus att tacka för. Då menar jag inte att jag inte tyckte att det var kul förut, nej nej. Det är snarare så att Rytmus har fått mig att kunna slappna av på scenen. Det blir som mitt rätta forum, för på scenen är jag absolut inte samma "något stressade" människa jag brukar vara annars.
Nu när jag sitter här och skriver igen kommer jag på mig själv med hur mycket jag saknat bloggandet, för tro't eller ej, men det ÄR faktiskt hur skönt som helst att skriva av sig! Särskilt när klockan är sent och mitt i natten och man ska upp till skolan tidigt dagen efter... ;)
Fast nu råkar det faktiskt vara så att jag har sovmorgon imorron, så jag kan sova mycket längre än vanligt..
Hade tänkt berätta lite mer om allt som har hänt under den tid jag inte har bloggat, men det får bli imorron. Eller övermorron. Eller ja, vi tar det någon gång senare i veckan helt enkelt!
Hoppas ni tycker det är lika kul att jag är tillbaka som jag tycker själv! ;)
En riktigt god natt önskar jag eder!
Puss
Nemen tjenare! Lever ni fortfarande?
Nu var det ett riktigt bra tag sen jag skrev här sist. Och ja, nu tänkte jag dra valsen om vad jag hunnit vara med om sen sist igen!
Har hunnit spela på min mosters 40-årskalas, kompat 10 sångerskor, börjat vicka i ett storband och repat som en galning samtidigt som jag försökt kombinera det så gott jag kunnat med allt det övriga skolarbetet. Men nu är det bannemej inte långt kvar - vi slutar ju skolan den 17e!
Det är helt sjukt vad tiden går fort. Och under jullovet kommer ju skolan jag går på flytta. Lokalerna vi håller till i nu är inne på sin sista tid innan de rivs och byggs om, vilket faktiskt känns lite skumt. Men någonstans i mörkret ser jag ett ljus, och jag tror inte jag är ensam om att se det heller. Det ska faktiskt bli både skönt och en spännande upplevelse att flytta, för förr eller senare hade det väl ändå hänt ändå?
Ja, de senaste veckorna har varit väldigt väldigt stressiga så det ska bli skönt med lite jullov. Nu gäller det bara att stå ut den sista biten, men av tidigare erfarenheter man har från Rytmus borde det absolut inte vara några problem... (ni som går/har gått på skolan vet vad jag menar) ;)
Nu känns det som att jag inte har nåt mer vettigt att skriva, så vi hörs väl om några månader igen! Haha, skämt åsido - jag lovar att försöka hålla er trogna läsare så uppdaterade över mitt privatliv som möjligt!
Puss puss!
Jag - synsk?
En nära vän till mig har dött. Hon hette Chris och var fritidsledare på mitt gamla fritids. Under tiden jag gick där lärde vi känna varandra väldigt bra, och vårt gemensamma, brinnande intresse för musik förde oss samman ytterligare. Jag har fortfarande inte fattat det. Det känns så overkligt. Jag hade föreställt mig att hon alltid skulle jobba kvar på samma gamla ställe liksom. Att hon alltid skulle gå att nå. Sedan fick jag plötsligt besked om att hon gått bort.
Det skumma däremot är att jag inte blev förvånad. Faktum är att jag i fredags satt och bläddrade igenom min lillebrors nya skolkatalog (han går fortfarande kvar på skolan där hon brukade jobba) och såg bilden på henne. Då fick jag helt plötsligt för mig att hon inte alltid kommer finnas kvar - att hon kommer dö någon gång. Det läskiga är att när jag fick beskedet om att hon hade dött idag så fick jag också veta att det var i fredags det hade inträffat. Med andra ord hade jag känt på mig när jag satt och bläddrade igenom min brorsas skolkatalog i fredags att hon så småningom kommer dö. Men det är inte allt. Jag är seriös när jag säger att det är långt ifrån första gången jag känt på mig att något sånt här kommer hända i förväg. Kanske har jag gått och blivit synsk genom åren?
Chris kommer alltid finnas i mitt hjärta. Hon kommer alltid trösta mig, pigga upp mig och berömma mig och mitt spelande, precis som hon alltid brukade göra då hon fortfarande levde. Skillnaden nu är att det kommer ske inifrån.
Jag tror jag ska tillägna henne något. Det är hon verkligen värd. Jag funderade på det medan jag åt middag för ett tag sen, och jag har faktiskt en sak på g. Men den kommer senare. Till att börja med vill jag tillägna detta inlägg tll Chris, fritidsledaren, den musikintresserade och min alltid lika kära Chris. Tack Chris, för att du uppskattade mig under din livstid. Du vet säkert redan att jag uppskattade dig också, men jag vill bevisa det ytterligare med detta inlägg. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Platt som en pannkaka
Jag vet inte vad som har hänt, men ibland känner jag mig verkligen platt som en pannkaka. Det kan ha många skäl, som t.ex. att jag går sista året på gymnasiet, inte vet vad jag ska göra efteråt - än, eller för att jag har mycket att göra. Jag chansar på det sistnämnda.
Jag är en människa som tycker om att ha saker att stå i. Men ibland är man för snäll för sitt eget bästa och tackar ja till allt som kommer omkring en. Jag har fått höra mycket saker som att "jag måste lära mig säga nej ordentligt", och "du kommer snart gå in i väggen", men det är först nu jag greppat vad folk menar. Förut tyckte jag det kunde vara jobbigt att höra de meningarna om och om igen från olika människor, men nu vet jag hur de resonerar. Och kanske råkar det vara så att de har rätt.
Förutom att jag helst vill ha mycket att göra så lever jag efter mottot att jag måste prestera till 110 % i allt jag gör för att jag ska bli nöjd. Och när man har mycket saker att göra, både inom och utanför skolan så blir det helt plötsligt ännu mer att göra. Jag har inte tid att misslyckas helt enkelt. Jag vet inte, inom musikbranschen är det tänket kanske livsnödvändigt för att man ska kunna försörja sig på jobbet som musiker, men samtidigt kan det vara jobbigt att ständigt gå runt med en press om att man måste göra allt perfekt.
Trots att jag både har haft, har och kommer att ha mycket att göra måste jag medge att jag absolut inte ångrar något av det jag gett mig in på. På ett eller annat sätt har det bidragit till att jag höjt mitt självförtroende, fått uppskattning för det jag gjort och samtidigt växt väldigt mycket som person i mitt psyke. Jag tror jag börjar känna av min limit nu däremot. Nu vet jag på ett ungefär när det tar stopp. Det är därför jag gjort det jag hållt på med så gott som hela höstlovet, nämligen vilat så mycket som möjligt för att spara nya krafter inför framtiden. Då har känslan kommit tillbaka igen, fast på ett mer positivt sätt än förut. Nu kan det t.o.m. vara skönt att känna sig platt som en pannkaka.
Ibland "blir det bara så"
Ibland önskar jag att jag kunde vara som min mormor i mitt sätt att tänka. Hon tänker alltid optimistiskt och stöter bort alla negativt laddade tankar som kommer till henne snabbare än blixten. Jag vet att jag redan är en optimistisk person och att jag redan har en rätt hög toleransnivå mot negativa tankar som kommer till mig, men som ni säkert redan vet är ingen människa perfekt. Ibland känns det som att man bara rasar ihop - trots att man byggt huset på asfalt och inte en stand.
När sånt händer blir jag arg, men det roliga är att det oftast inte är de negativa tankarna som stör mig. Istället handlar det om mig själv. Utåt sett vill jag bli sedd som personen som klarar allt, och för att kunna bli det måste jag bekräfta att jag gör det gång på gång. Men det är då mänskligheten kommer in och förstör och visar att det faktiskt finns en gräns över vad man tål.
Jag har en idealbild av mig själv. Jag vill kunna leva ett bra liv och genom att göra det måste jag göra det bästa av allt jag gör, oavsett vad det handlar om. Min mormor har lärt mig, tillsammans med mina föräldrar, att för att man ska kunna uppnå sina mål ordentligt och på bästa sätt måste man först ha en optimistisk inställning till det man gör, annars funkar det inte. Under de 18 åren jag levt har jag fått bevisat ett flertal gånger att det faktiskt stämmer. Man kan inte gå runt och räkna med att det man gör kommer gå dåligt, för då kommer det gå dåligt. Genom att tänka optimistiskt klarar man sig oftast bättre, och i de fall jag har gjort det har jag samtidigt höjt min prestationsnivå.
Sedan är det självklart en social fråga också. Varför gå omkring och vara butter när man kan gå omkring och vara glad? Man har inte fler problem än det man gör till problem.
Men det är där nackdelen med det optimistiska tänkandet kommer in. Ibland orkar men helt enkelt inte tänka positivt, eftersom man är mänsklig. Människan har en nivå för vad hon klarar av, och oavsett hur positivt man än tänker kan man aldrig få den att räcka oändligt.
Tyvärr är det så att jag inte riktigt har fattat det än, och när saker inte riktigt går som jag tänkt mig blir jag sur och arg på mig själv. Oftast brukar det dock gå över efter ett par minuter. Jag antar att jag får lära mig att jag aldrig kommer kunna bli som mitt ideal ut i fingerspetsarna, men då man tänker efter är det faktiskt ganska skönt. För det är väl aldrig kul att vara färdig som människa? Man lär känna sig själv mer och mer hela tiden, och som folk säger så brukar man faktiskt lära sig av sina misstag.
Rödlysen+Adam = sant!
När man har bråttom är det aldrig kul att bli stoppad. Särskilt inte när man riskerar att bli försenad till skolan eller vart man nu ska. Det är då rödlysena kan komma i vägen, och när det gäller att fastna vid såna har jag kommit fram till att jag är bra på att det. Det är som att de liksom känner av att jag kommer gåendes i en rask takt (vilket oftast innebär att jag absolut inte får bli stoppad) och skiftar om till rött direkt. Och jag skojar inte. Idag råkade jag ut för det säkert 5 ggr!
Aja, kan väl trösta mig med att jag inte är ensam om det... :)
En dag då man i alla fall försöker att vara ambitiös
Har suttit så gott som hela dagen idag och försökt plugga. För nästa vecka smäller det.
Prov efter prov efter prov... eller... ja, kanske inte så mycket prov, men en hel del inlämningar är det som ligger "på pappershögen". En hel del att göra med andra ord.
Trots att jag verkligen försökt vara ambitiös idag och trots att jag varit igång ända sedan 09.30 imorse så har jag inte fått något gjort alls. Eller jo, jag skrev nån timme på ett storbandsarr på en gammal jazzlåt, men sen blidde det inte så mycket mer...
Det är då man får ta tag i saken och se på det som den enkla sak det egentligen är, för det är inte särskilt svåra saker jag har att göra. Jag menar, en essä kan väl inte vara särskilt svår att skriva? Och när den ska handla om utrotningen av svenska ursprungliga dialekter blir arbetet genast mycket enklare... eller?
Jäklar vilken lust jag plötsligt fick att börja skriva...
Aja. Som ni säkert redan märkte när ni läste blogginläggets namn så har det här varit en dag då man i alla fall försöker vara ambitiös...
Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby. Det är dags att fälla upp sitt paraply
Igår öste regnet ner över Stockholm. Det var rätt skönt faktiskt - ett tag. Sen orkade man inte mer. Men det är väl så det brukar vara antar jag :)
Då jag drabbades av det var jag på väg till pendeltåget med Tobbe. Det första jag tänkte var att jag inte skulle kunna gå till stationen i det här vädret utan bestämde mig för att vänta på bussen som gick dit istället. HELA vägen till busshållplatsen kunde Stockholms stad ha misstrots vara en enda stor regnskog från andra sidan jordklotet. Regnet öste och öste och öste lite till. Eftersom jag inte hade nåt paraply blev helajag dyngsur, men jag fortsatte kämpa för då var det inte så långt kvar till bussen.
När jag kom fram till hållplatsen kollade alla på mig som om jag var nån Tyrannosaurus Rex som återuppstått från de döda. Som tur var var jag inte tvungen at stå och vänta på bussen särskilt länge - den kom nästan precis efter att jag anlänt till platsen.
Sen gick jag på bussen och åkte de två stationerna som behövdes till Södra station. När jag kliver av bussen har det plötsligt sluta regna och allt såg ut som att ingenting hade hänt.
Då tänkte jag på växthuseffekten. Tänk att den gått så långt att Sveriges - och framförallt Stockholms - klimat börjar likna en regnskogs. Släck glödlampan innan ni lämnar hemmet och stäng av alla apparater människor!
Jag menar, hur svårt kan det va?
Om kvällen som slutade så tvärt och "lugnet" dagen efter
När jag vaknade imorse var jag inställd på att jobba. Skulle hjälpa till Sebastian med att lägga in noter i arkivet. Hade ställt klockan på 10, men trött som jag var råkade jag somna om och vaknade inte igen förrän 12.30, så jag sprang upp ur sängen, började laga frukost och ringde Sebastian för att kolla läget. Det visade sig att det inte skulle bli något jobb idag, vilket alltså betydde att jag kunde pusta ut. Trodde jag i alla fall.
Ända sedan jag kom igång "på riktigt" vid 16-tiden har jag plankat låtar till Livenight som en galning, och när jag inte gjort det har jag skrivit ner dem. Hade aldrig gjort det om jag inte tyckte det var kul, men efter ett tag börjar man tröttna. Sen sätter jag alltid ribban så högt på mig själv och är rädd för att någonting ska bli fel, och det är väl det jag stör mig på mest. Att jag ska vara så petig. Jag nöjer mig verkligen inte med nånting jag gör såvida jag inte gör det perfekt. Den inställningen kan ju i och för sig vara bra i vissa fall, men oftast leder den bara till att man blir mer besviken när man inte lyckas göra nåt perfekt. Men men, man lär sig något på vägen i alla fall, och sen är det jätteskönt att ha det gjort när man är klar. Hoppas ni hajar vinken.
Igår nollades alla nykomlingar på Rytmus. Var aldrig med på själva nollningen på dagen, men hade beställt biljetter till festen på kvällen. Jag, Fredrik och Emma åkte hem till Victoria i Tullinge en sväng innan partajet för att käka. Eftersom festen var i Sundbyberg var det på helt fel sida stan och vi kom inte därifrån förrän vid 22.30-snåret, men kul hade vi i alla fall. Angelie hoppade på tåget i Stuvsta också, så sällskapet utökades. Mindre kul var det dock när vi missade bussen i Alvik och fick vänta en halvtimme på nästa, vilket ledde till att vi inte var på plats förrän 00. Vi hade jättekul ett tag, fast eftersom de flesta som var där när vi kom hade varit där sen 21 så började de röra på sig en halvtimme efter att vi kommit. Aja, det var kul så länge det varade i alla fall.
Kom även fram till att det är omöjligt att ta sig hem från Sundbyberg till Barkarby mitt i natten en lördag. Det är lika bra att gå. Nu hade jag tur som fick skjuts av en kompis ända hem till dörren, men det hade kunnat varit värre... tro mig!
(Rätt komiskt ändå, eftersom jag var en av de på skolan som bodde närmast haket... Hm...)
Puss och gonatt ;)
Yay!
Fan vilken bra dag! Allt har gått som det ska, jag har hunnit med det mesta, och nu sitter jag här och avrundar med en bloggtur. Ska ha min första "riktiga" idrottslektion på 2 år imorron bitti, så önska mig lycka till! Vi ska dansa Lindy Hop. Snacka om att man kommer vara i underläge! Jag som knappt kan dansa vals... haha...
Förresten, sa jag att vi lyckades få en bild bortcensurerad på Grönan när vi var där i söndags? Hände när vi åkte Vilda Musen. Min brorsa fick för sig att peka finger rakt in i kameran, och när vi stigit av för att kolla hur fotot blev märkte vi att det plockats bort. Skumt...
Klippte mig idag också! Så kort hår jag har nu har jag inte haft på länge, så det är lite ovant. Men jag trivs i det i alla fall.
Nåt mer som hände? Tjaaa... vi var på studiebesök hos Hare Krshna på Fridhemsplan. Spännande med en helt ny religion, även fast jag insåg att den inte var något för mig. Men men, man lär sig nåt nytt varje dag vettni.
Lovade mig själv att komma i säng före klockan 23.00 idag, och jag tänker inte bryta löftet en dag till, så det är bäst jag pyser!
Puss
