En pianists bekännelser

Som ni märker av ovanstående rubrik är jag aningen frustrerad. Eller aningen frustrerad kanske var att ta i. Ska jag vara ärlig är jag faktiskt inte frustrerad överhuvudtaget. Däremot har jag inte bloggat på ett tag, men det har ni, mina trogna läsare, kanske redan märkt! Eller...? Hmm... det är det som är frågan...

Ja, vad har egentligen hänt sedan sist? En jäkla massa helt enkelt. Moder Jord har bestämt sig för att göra en extreme-makeover på Stockholm - i alla fall vad gäller vädret... Det värsta är att jag inte skojar. Det har nämligen regnat konstant i nästan fyra dagar. Det började natten till måndagen om jag minns rätt...

Ni kanske tycker det är skumt att jag, Adam Dahlström, kan komma ihåg så många onödiga saker som datum på när oväder börjar svepa över huvudstaden medan jag har svårt att komma ihåg de flesta av mina närståendes födelsedagar... Lite pinsamt va? Men jag antar att man inte kan hålla koll på allt. Det är därför de skapat den där funktionen de flesta mobiler har idag, nämligen kalendern. För vad vore väl människan utan sin kalender? Jag kan gott säga, med tanke på alla saker jag har att göra, att jag inte skulle vara den jag är idag om jag inte haft min kalender. Tänk att en kalender kan göra så mycket! (Även fast den jag har på min mobil kan vara lite krånglig att ha att göra med då och då...)

Hursomhelst, tillbaka till ruta ett. Anledningen till att jag minns det här ovädret så väl var att det var det värsta jag sett på länge. Jag hade följt med min faster till pendeltågsstationen för att vinka av henne. Hon hade varit på besök hos oss i söndags kväll då min brorsa Johannes fyllde år, som jag berättat om för något inlägg sen. Ovädret hade hängt i luften hela dagen, med små ljud av åskbuller som kom och gick lite som de ville. Och helt plötsligt, medan vi sitter där och väntar på tåget, öppnar himlen sig, och regnet bara ööööser ner. Barkarby var helt plötsligt inte det lilla mini-samhället det en gång var, utan hade helt plötsligt förvandlat sig till en enda stor regnskog (eller ja, det är klart att det inte började växa träd och så överallt, men om man skulle bedöma situationen genom att endast kolla på vädret så hade man kunnat dra den slutsatsen). Jag hade dock tur som satt inne på stationens väntrum, och det var först när regnet hade lagt sig som jag ens började tänka tanken på att vandra hemåt igen. Men regnet kom tillbaka på natten...

För er som inte visste det har min familj en katt som heter Sesam, som vi har haft hand om i säkert fyra år snart. Han var grannens från början, men då de bestämde sig för att flytta ville inte katten följa med, så han fick börja bo hos oss istället. Han är världens bästa, och är av rasen amerikanskt korthår - rödtabby. Jättesöt, pratglad och ganska välbyggd (ja, med andra ord ganska stor). Som en liten kopia av katten Gustaf typ. Han är en kombinerad ute och innekatt, och brukar oftast vilja gå ut nån gång på natten, och det ville han göra även denna kväll när det regnade så hemskt. Visst, låt honom se sanningen i vitögat, tänkte jag när jag försökte släppa ut honom i ösregnet för första gången. Självklart ville han inte ut, så jag bar upp honom till lägenheten igen. Efter ett tag ställer han sig framför dörren igen och börjar jama hejvilt samtidigt som han tittar på mig med sina stora ögon och vädjar efter frihet. Jag envisades med att inte släppa ut honom då, dels för att regnet inte lagt sig på långa vägar då heller, och dels för att jag visste att han ändå skulle vägra gå ut. Detta resulterade i att pappa blev störd mitt i sin skönhetssömn och kom med världens utläggning om att han skulle upp klockan 5 på morgonen och inte kunde sova p.g.a. kattskrället som skrek så hemskt. Jag tyckte synd om pappa, och det hela slutade i att Sesam fick bosätta sig i vår gamla barnvagn (som fortfarande står ute i trapphuset) under natten. Så var den saken löst.

Var och övade i kyrkan ikväll, inför bröllopet imorgon. Det gick jättebra faktiskt! Satte Wagners bröllopsmarsch på första försöket, så nu behöver jag inte oroa mig för den längre. Var faktiskt riktigt stolt över mig själv när jag gick därifrån. Annat som hände idag? Njaa... inte riktigt. Hann med en sväng till Stadsbiblioteket och lämnade (äntligen) tillbaka mina en månads försenade böcker, träffade Emma över en fika i stan och sen bar det hemåt. Sen har det faktiskt inte hänt så mycket mer.

Nu ska jag hoppa i säng och tagga inför morgondagen och den kämpiga helgen jag har framför mig. Men det kommer bli roligt! Har ni tid över kan ni ju alltid hålla en tumme för mig så jag överlever morgondagen (men håll inte två, för det betyder otur. MOAHAHA), men det ska nog inte vara några problem!

Angående Hulken visade han sig en stund häromdagen. Nu tror jag han är på semester, men han återvänder nog hem snarast möjligt på en sista-minuten resa! Man ska aldrig säga aldrig, som sagt...

Hej hej leverpastej!