En pianists bekännelser

Ännu en gång har min mamma lyckats i livet! Idag var det första dagen på hennes nya jobb. Och det är inte så bara det. Faktum är att min kära mor varit arbetslös i ett par år nu, så det här verkade ge henne kick! Vi jublade hemma när hon fått beskedet i slutet av vårterminen om att hon skulle börja jobba som personlig assistent åt en kille med autism på ett dagis nära Karlberg. Jag hade trott hela tiden att hon inte skulle börja jobba förrän i slutet av augusti, men det visade sig igår kväll att jag hade fel. Tänk så mycket man glömmer bort hela tiden! Jag är inte bara bra på att komma för sent, jag glömmer en hel del saker också. Återigen, undrar hur det blir om 70 år...

Det märktes att mamma trivdes på sitt nya jobb i alla fall. När hon kom hem runt 16-snåret lyste det om hela henne. Tänk att ett jobb kan göra så mycket! Helt plötsligt känns det som att man har ett syfte i livet liksom (inte för att mamma inte hade det förut, men ni hajar)... Nu vet jag ju inte hur det känns att få ett nytt jobb själv, utan kan bara anta än så länge. Har visserligen jobbat på flera ställen som musiker både med och utan kompisar förut, men bortsett från bandet jag är med i på Sundby Gård så har jag inte varit fast anställd under en längre tid...

...Vilket fick mig att tänka på att jag fortfarande inte fått besked om vad som ska spelas på de två vigslarna och dopet jag ska spela på på lördag. Prästen har inte hört av sig än, men förhoppningsvis gör han väl det om någon/några dagar. Hoppas jag inte hinner bli någon Hulken tills dess. För då blir jag inte rolig att ha att göra med...

Apropå jobb har jag inte  berättat att jag sökte jobb på Donken för några veckor sedan... Jajamän! Har inte fått svar än, men nu vet ni det i alla fall... :) Vem vet, ni som läser detta kanske blir mina framtida kunder på McDonalds Slussen eller Sveavägen? Man ska aldrig säga aldrig...

Förresten, vad tycks om min nya layout? Har inte gjort den själv, utan fick hjälp av en vän. Faktiskt samma vän som övertalade mig in i det sista att börja blogga. Den jag pratar om är ingen annan än Josefin Maria Plantin, A.K.A. Brownie. Har ni tid kan ni ju checka in hennes blogg, sameoldstories.blogg.se (tro mig, jag läser faktiskt andras bloggar än min egen då och då! Fast med betoning på då och då)

Nu skriker min mobil efter laddaren och burrar som en jävla galning här bredvid mig, så måste kuta! Dagens teknik...

Arrivederci!