En pianists bekännelser

Precis efter jag avslutat mitt första inlägg igår så greps jag av en unken luft som omsvepte hela rummet. Det var då jag kom ihåg den. BANANEN!

Det förefall sig nämligen så att jag tidigare under dagen spelat på en vigsel i Lida Idrottskyrka (ballt namn, jag vet!) vid Lida friluftsområde, d.v.s. ett snyggt plejs med (vanligtvis) mycket folk placerat mitt ute i ingenstans, alltså någonstans mellan Tullinge och Tumba. Eftersom jag kom dit redan klockan 12 och vigseln inte började förrän 15 så hade jag förberett en liten matsäck för att klara mig under dagen bestående av två smörgåsar, en flaska vatten och - ja, just det - bananen.

Från början var det inte meningen att jag skulle ta med den överhuvudtaget, utan det var pappa som hade tagit initiativet och stuffat ner den i min påse bara några minuter innan jag gick. Den var svart redan då, men eftersom jag visste att bananer faktiskt kan se ut så och vara ätbara brydde jag mig inte särskilt mycket. Den kan ju vara bra att äta innan vigseln, tänkte jag. Och visst, vad går inte upp mot lite fruktsocker som energikick innan man ska utföra ett sånt hårt arbete som organist? Ja... säg det. Jag smakade på den innan vigseln i alla fall, men inte mer. Den smakade skumt. Smart som jag var så lade jag ner den i påsen igen för att inte bara lämna den där (kyrkan var faktiskt väldigt fattig på papperskorgar). Sedan slog plötsligt tolvslaget och där stod jag med en möglig, kolsvart banan i handen. Så jag tog genast upp den och slängde den i papperskorgen, så nu finns den inte mer...

Min bror fyllde 10 år idag. Jääääklar vad tiden går fort! Han verkade ha en bra dag i alla fall, precis som det ska vara. Det är nästan så man blir nostalgisk. Jag menar, det var ju inte särskilt länge sen man själv fyllde 10! (Aja, 8 år men... shit the same). Och då slår det en helt plötsligt att man börjar bli vuxen. Den 11 september 2008 klockan 7.10 på morgonen fyller Karl Adam Ari Birger Dahlström 18 år... Ja, det kunde man inte tro. Det känns fortfarande som att man lever i början av 2000-talet (ja, det gör vi ju, men ni hajar). Som att 1997 var förra året liksom. Undrar hur det känns om 70 år...

Aja, nu till dagens händelser. Spelade på Sundby Gård i Huddinge idag med Fredrik och Charlie. Sen några veckor tillbaka har vi fått ha den stora äran att få jobba som bakgrundsmusiker på söndagar på cafeét/restaurangen de har där, och det verkar som att vi redan lyckats skrapa ihop en skara trogna fans. Det är när folk uppskattar ens musicerande och ger en feedback som man får kickar och blir peppad till att fortsätta spela, och idag var det faktiskt flera stycken som kom fram till oss efteråt och tackade och bockade för musiken.

Vet inte hur jag lyckades, men kom för sent idag igen! Jag, Charlie och Fredrik hade nämligen bestäms oss för att kolla igenom de nya låtarna ordentligt hemma hos Fredrik på morgonen innan spelningen. Jag hade planerat att ta 09.19- tåget från Barkarby för att anlända till Huddinge vid 10-tiden, men när jag är på väg till stationen kommer jag plötsligt på att det bara är halvtimmestrafik på pendeltågslinjerna på söndagar. Jag får panik och upptäcker att jag dessutom glömt kvar alla noter hemma och har inget annat val än att snällt tassa hem och hämta dem. Eller ja, snällt och snällt... När Adam är stressad blir han en helt annan människa! Tänk Hulken, så kommer ni förstå min situation. Det värsta är att jag faktiskt menar det...

Hursomhelst så verkade mina kära spelkompisar inte alls bekymrade över att jag damp in en dryg halvimme efter utsatt tid. Så varför sitter jag här och skriver om ett problem som sedan löste sig? Ja, det hör väl till vardagen antar jag...
Men det här med att komma för sent. Jag tror jag måste bli bättre på att inte göra det. Visserligen har jag en väldig tur som i de flesta fall inte får lida för det, men det är ju aldrig bra om man gör det regelbundet...

Nu kallar pianot! Har faktiskt suttit med ett i knät under hela denna bloggtur. Men så är väl livet för en pianist... Jag klagar inte i alla fall! ;)

Ha en skööön kväll!