En pianists bekännelser

Jag kan inte tro det. Jag har snart haft den här bloggen i en månad och har fortfarande inte skrivit ett enda inlägg om mitt älskade piano! Eftersom jag trots allt kallar mig för den galna pianisten tyckte jag att det började bli på tiden, och då passar det väl extra bra att skriva om sitt kära instrument när pianostämmaren precis har varit och hälsat på? Ja, så resonerade jag i alla fall.

Ja... vad ska jag säga. Jag älskar mitt piano. Det har hängt med mig ett bra tag - ända sedan jag fyllde 10 närmare bestämt. Jag började spela piano när jag var 8, och hade då inget instrument att öva på hemma, så de första två åren fick jag ta över min morfars lilla elorgel, som efter ett tag brann upp (eller ja, brann och brann... den brann inombords helt enkelt!). Lagom till min 10-årsdag hittade min moster (om jag minns rätt) ett skolpiano från 50-60-talet på en gammal vind. Hon provspelade det och tyckte det hade bra klang, och eftersom jag inte hade något instrument att öva på blev det en utmärkt födelsedagspresent.
 
Pianot har varit ostämt ända sedan vi träffades för första gången. De första åren brydde man sig inte så mycket om det, men på senare år har det blivit ett växande problem. Mina pianokompanjoner på skolan faftar inte hur jag kan öva på det överhuvudtaget, men i mina öron låter det faktiskt inte så hemskt. Jag har faktiskt pianots ostämda klang att tacka för vissa delar av mitt självförtroende. När man fick spela på ett stämt piano som mindre blev man förvånad över hur bra det lät och man kom underfund med hur duktig man faktiskt var, vilket ledde till att man fick en liten boost.

När jag fick pengar i somras bestämde jag mig för att stämma pianot, en gång för alla. Idag kom pianostämmaren. Han verkade vara väldigt trevlig, och hade tydligen samarbetat med flera kändisar. Han var inne hos oss i 5 minuter, och drog sen slutsatsen att det var alldeles för mycket jobb att stämma det och att det isåfall var i behov av en ENORM reparation. Han tillade att han kunde stämma det, men att det inte skulle hålla stämningen mer än ett par dagar. Synd men sant...

Så nu sitter jag här och letar febrilt efter pianon på blocket. Det finns ju människor som skänker bort sina pianon. Men en sak är säker - om jag får tag på ett nytt piano kommer jag absolut inte skrota det gamla. Det betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska kunna göra nåt sånt. Sen tycker jag faktiskt om det, trots dess förmåga att inte hålla stämningen.