En pianists bekännelser

Haha, jag vaknade precis upp ur världens skummaste dröm. Okej att drömmar BRUKAR vara skumma, men detta var faktiskt ett undantag.

Hursomhelst. Jag drömde att jag hade mördat Fredrik Reinfeldt. Jag var helt övertygad om att jag hade gjort det, trots att jag aldrig fick se mig själv göra det i drömmen. Jag var förtvivlad, även de första 5 minuterna efter att jag hade vaknat. Och då insåg jag hur skönt det är att bara släppa allting och låta det rinna av. "Det var bara en dröm". Gud så skönt det var att inse det!

Anyways, nu ska jag iväg och duscha, sedan hjälpa pappa plocka runt och städa i ordning lägenheten (alla möbler står fortfarande i oordning efter att vi lade om golvet för några veckor sedan, men det ska nu åtgärdas!). Därefter blir det mysdag med massa pianospel! Ska till min gamla skola på lördag och spela upp för Barpianoförmedlingen så ska börja knåpa på en repertoar!

Ha det fint hörrni! Simma lugnt!

Haha, ja hörrni... nu har jag faktiskt (med lite hjälp från en kompis) tagit tillfället i akt och ändrat titelbilden på min blogg!

Det dumma är bara - vilket jag kom på i efterhand - att det är en bild på ett brinnande piano... vad ska detta säga om min relation till pianot? Jag lovar och svär i alla fall att den är inte så komplicerad som den verkar... tvärtom! Faktum är att det faktiskt går riktigt bra nu! Och inte bara med pianot, utan med allt! Det känns äntligen som att jag börjar få min tillvaro på fötter, efter att det har varit lite bökigt på sistone...

Så vad tycker ni? Om den nya bilden alltså? ;)

PUSS

Tänk att tiden kan gå så sjukt fort! Hade fram till för några dagar sedan så gott som glömt bort att jag ens hade den här bloggen, då jag plötsligt fick för mig att surfa in på den igen. Jag läste igenom alla gamla inlägg, och det var verkligen intressant! Det har verkligen hänt sjukt mycket sen jag skrev sist, vilket var någon gång i början av februari om jag minns rätt. Inte nog med att jag har tagit studenten - jag har även kastat mig rakt ut i arbetslivet och växt en hel del som person på vägen.

Sista delen av gymnasiet gick finfint, och det var verkligen motigt att sluta. Det är trots allt Rytmus, vännerna och lärarna jag träffade och lärde känna där som har format mig till den jag är idag, både i mitt spel och i min personlighet. Trots att det var svårt att sluta gick det ända mycket fortare för mig än vad jag trodde att det skulle göra att inse att det var över.

Lika fort som gymnasiet tog slut tog även sommaren slut, och den passerade ganska obemärkt. Det var inte mycket som hände, förutom att vi hade en väldig tur med vädret under ett par veckor. Dock höll det inte i sig mer än så, men jag ska inte klaga, för jag var nöjd med vädret som det var i alla fall :)

Om det var något jag hade panik med under sista terminen på Rytmus var det mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra, som vanligt (aja baja Adam!) och oroade mig mer än vanligt för min framtid. "Är det här slutet?" var en fråga jag kom tillbaka till flera gånger, eftersom jag inte visste vad det skulle bli av mig efter gymnasiet. Dessutom hade jag min examenskonsert och projektarbetet i skolan att oroa mig extra mycket för, då tiden blev knapp och jag ville att de skulle gå så bra som möjlligt. I slutändan gick det däremot toppen, så jag kan skratta och vara lycklig! Examenskonserten på Rytmus är ett minne som jag alltid kommer att se tillbaka på som något av det bästa som hänt mitt liv.

Men nu får det vara slut på djup-snacket! Annat som hänt under de 9 månaderna som gått? Tja... jag har börjat jobba tillsammans med Vincent (kompis från Rytmus) på marknadsföringsbolaget PJP där vi fixar runt i självaste Wells notarkiv! Har även börjat ta en pianoelev och är i full gång med att starta företag. Det enda som återstår är att registrera det ordentligt, vilket jag ska göra om några veckor. Dessutom har jag börjat spela i ett band tillsammans med några kompisar från Rytmus och fortsätter spela och sjunga i ett annat band som jag hållt på med länge. Dessutom fortsätter jag sjunga med kören jag varit med i rätt länge nu! Inte nog med det försöker jag öva så mycket jag bara kan nu när jag faktiskt inte går i skolan längre, och håller på att tillsammans med Vincent som jag jobbar med, söka ett nytt, spännande jobb på annat håll. Hoppas verkligen att det kommer gå vägen!

Nåt mer än det som har hänt? Ja faktiskt! Mamma har flyttat till Hälsingland och börjat på skrivarlinjen på Bollnäs där hon går tillsammans med en vän från min gamla skola (haha, skumt, men roligt!), jag har tagit studenten och blivit lugnare som person (trots att jag fortfarande försöker tampas så gott jag kan med den mörka stress som har en tendens att fylla min ljusa tillvaro... :P).

Sen har det självklart hänt en massa annat också, men det kommer ni bli varse om i framtida inlägg! ;)

Nu ska jag gå och fixa i ordning lite té till mig själv... Har nämligen blivit sjuk igen, PYTTSAN! 

Ha en fortsatt trevlig kväll ;)

Jag har varit lite dålig på att uppdatera denna blogg på sistone måste jag erkänna. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för detta! Fick en knäpp någon gång innan jul då jag gick runt som en levande zombie och oroade mig för allt, sedan lugnade jag ner mig över jullovet och för inte alls länge sen slutförde jag ett av de stora projekt Rytmus treor har varje år, nämligen Live Night. Och det gick faktiskt förvånansvärt bra!

Jag älskar verkligen att uppträda, och det har jag faktiskt Rytmus att tacka för. Då menar jag inte att jag inte tyckte att det var kul förut, nej nej. Det är snarare så att Rytmus har fått mig att kunna slappna av på scenen. Det blir som mitt rätta forum, för på scenen är jag absolut inte samma "något stressade" människa jag brukar vara annars.

Nu när jag sitter här och skriver igen kommer jag på mig själv med hur mycket jag saknat bloggandet, för tro't eller ej, men det ÄR faktiskt hur skönt som helst att skriva av sig! Särskilt när klockan är sent och mitt i natten och man ska upp till skolan tidigt dagen efter... ;)

Fast nu råkar det faktiskt vara så att jag har sovmorgon imorron, så jag kan sova mycket längre än vanligt..

Hade tänkt berätta lite mer om allt som har hänt under den tid jag inte har bloggat, men det får bli imorron. Eller övermorron. Eller ja, vi tar det någon gång senare i veckan helt enkelt!

Hoppas ni tycker det är lika kul att jag är tillbaka som jag tycker själv! ;)

En riktigt god natt önskar jag eder!
Puss

En nära vän till mig har dött. Hon hette Chris och var fritidsledare på mitt gamla fritids. Under tiden jag gick där lärde vi känna varandra väldigt bra, och vårt gemensamma, brinnande intresse för musik förde oss samman ytterligare. Jag har fortfarande inte fattat det. Det känns så overkligt. Jag hade föreställt mig att hon alltid skulle jobba kvar på samma gamla ställe liksom. Att hon alltid skulle gå att nå. Sedan fick jag plötsligt besked om att hon gått bort.

Det skumma däremot är att jag inte blev förvånad. Faktum är att jag i fredags satt och bläddrade igenom min lillebrors nya skolkatalog (han går fortfarande kvar på skolan där hon brukade jobba) och såg bilden på henne. Då fick jag helt plötsligt för mig att hon inte alltid kommer finnas kvar - att hon kommer dö någon gång. Det läskiga är att när jag fick beskedet om att hon hade dött idag så fick jag också veta att det var i fredags det hade inträffat. Med andra ord hade jag känt på mig när jag satt och bläddrade igenom min brorsas skolkatalog i fredags att hon så småningom kommer dö. Men det är inte allt. Jag är seriös när jag säger att det är långt ifrån första gången jag känt på mig att något sånt här kommer hända i förväg. Kanske har jag gått och blivit synsk genom åren?

Chris kommer alltid finnas i mitt hjärta. Hon kommer alltid trösta mig, pigga upp mig och berömma mig och mitt spelande, precis som hon alltid brukade göra då hon fortfarande levde. Skillnaden nu är att det kommer ske inifrån.

Jag tror jag ska tillägna henne något. Det är hon verkligen värd. Jag funderade på det medan jag åt middag för ett tag sen, och jag har faktiskt en sak på g. Men den kommer senare. Till att börja med vill jag tillägna detta inlägg tll Chris, fritidsledaren, den musikintresserade och min alltid lika kära Chris. Tack Chris, för att du uppskattade mig under din livstid. Du vet säkert redan att jag uppskattade dig också, men jag vill bevisa det ytterligare med detta inlägg. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Ibland önskar jag att jag kunde vara som min mormor i mitt sätt att tänka. Hon tänker alltid optimistiskt och stöter bort alla negativt laddade tankar som kommer till henne snabbare än blixten. Jag vet att jag redan är en optimistisk person och att jag redan har en rätt hög toleransnivå mot negativa tankar som kommer till mig, men som ni säkert redan vet är ingen människa perfekt. Ibland känns det som att man bara rasar ihop - trots att man byggt huset på asfalt och inte en stand.

När sånt händer blir jag arg, men det roliga är att det oftast inte är de negativa tankarna som stör mig. Istället handlar det om mig själv. Utåt sett vill jag bli sedd som personen som klarar allt, och för att  kunna bli det måste jag bekräfta att jag gör det gång på gång. Men det är då mänskligheten kommer in och förstör och visar att det faktiskt finns en gräns över vad man tål.

Jag har en idealbild av mig själv. Jag vill kunna leva ett bra liv och genom att göra det måste jag göra det bästa av allt jag gör, oavsett vad det handlar om. Min mormor har lärt mig, tillsammans med mina föräldrar, att för att man ska kunna uppnå sina mål ordentligt och på bästa sätt måste man först ha en optimistisk inställning till det man gör, annars funkar det inte. Under de 18 åren jag levt har jag fått bevisat ett flertal gånger att det faktiskt stämmer. Man kan inte gå runt och räkna med att det man gör kommer gå dåligt, för då kommer det gå dåligt. Genom att tänka optimistiskt klarar man sig oftast bättre, och i de fall jag har gjort det har jag samtidigt höjt min prestationsnivå.

Sedan är det självklart en social fråga också. Varför gå omkring och vara butter när man kan gå omkring och vara glad? Man har inte fler problem än det man gör till problem.

Men det är där nackdelen med det optimistiska tänkandet kommer in. Ibland orkar men helt enkelt inte tänka positivt, eftersom man är mänsklig. Människan har en nivå för vad hon klarar av, och oavsett hur positivt man än tänker kan man aldrig få den att räcka oändligt.

Tyvärr är det så att jag inte riktigt har fattat det än, och när saker inte riktigt går som jag tänkt mig blir jag sur och arg på mig själv. Oftast brukar det dock gå över efter ett par minuter. Jag antar att jag får lära mig att jag aldrig kommer kunna bli som mitt ideal ut i fingerspetsarna, men då man tänker efter är det faktiskt ganska skönt. För det är väl aldrig kul att vara färdig som människa? Man lär känna sig själv mer och mer hela tiden, och som folk säger så brukar man faktiskt lära sig av sina misstag.