En pianists bekännelser

Minnen är speciella. Vissa glömmer man aldrig, andra får man anstränga sig för att komma ihåg och resten kommer och går lite som de vill. Det var precis det som hände mig när jag satt på pendeltåget hem igår - jag kom ihåg helt plötsligt ihåg en jätterolig sak som hände på pendeltåget för ett par år sedan.

Jag hade precis börjat gymnasiet och var på väg till skolan en söndag för att repa med scemu-ensemblen, och började, helt utan förvarning, må illa. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror det kunde ha haft något att göra med att jag var almänt nervös som person under början av gymnasiet (det var ju en sån stor omställning jämfört med högstadiet). Dessutom var det väldigt varmt på tåget, så nån form av åksjuka kan det ha varit... eller nåt.

Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till, utan säger till han som sitter framför mig (en gubbe i 40 årsåldern) att jag mår dåligt. Han tittar på mig med frågande blick och kontrar med frågan: Menar du psykiskt dåligt eller fysiskt dåligt?

Jag blir helt paff och säger att jag självklart menade det sistnämnda. Han tittar på mig och uttrycket i hans ansikte säger att han bara vill därifrån så snabbt som möjligt, och då tåget stannat springer han upp från sätet fram till dörren och säger åt mig att ta det lugnt och att det nog bara är ett virus.

Tänk så missförstådd man kan bli ibland...