En pianists bekännelser

En nära vän till mig har dött. Hon hette Chris och var fritidsledare på mitt gamla fritids. Under tiden jag gick där lärde vi känna varandra väldigt bra, och vårt gemensamma, brinnande intresse för musik förde oss samman ytterligare. Jag har fortfarande inte fattat det. Det känns så overkligt. Jag hade föreställt mig att hon alltid skulle jobba kvar på samma gamla ställe liksom. Att hon alltid skulle gå att nå. Sedan fick jag plötsligt besked om att hon gått bort.

Det skumma däremot är att jag inte blev förvånad. Faktum är att jag i fredags satt och bläddrade igenom min lillebrors nya skolkatalog (han går fortfarande kvar på skolan där hon brukade jobba) och såg bilden på henne. Då fick jag helt plötsligt för mig att hon inte alltid kommer finnas kvar - att hon kommer dö någon gång. Det läskiga är att när jag fick beskedet om att hon hade dött idag så fick jag också veta att det var i fredags det hade inträffat. Med andra ord hade jag känt på mig när jag satt och bläddrade igenom min brorsas skolkatalog i fredags att hon så småningom kommer dö. Men det är inte allt. Jag är seriös när jag säger att det är långt ifrån första gången jag känt på mig att något sånt här kommer hända i förväg. Kanske har jag gått och blivit synsk genom åren?

Chris kommer alltid finnas i mitt hjärta. Hon kommer alltid trösta mig, pigga upp mig och berömma mig och mitt spelande, precis som hon alltid brukade göra då hon fortfarande levde. Skillnaden nu är att det kommer ske inifrån.

Jag tror jag ska tillägna henne något. Det är hon verkligen värd. Jag funderade på det medan jag åt middag för ett tag sen, och jag har faktiskt en sak på g. Men den kommer senare. Till att börja med vill jag tillägna detta inlägg tll Chris, fritidsledaren, den musikintresserade och min alltid lika kära Chris. Tack Chris, för att du uppskattade mig under din livstid. Du vet säkert redan att jag uppskattade dig också, men jag vill bevisa det ytterligare med detta inlägg. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.