En pianists bekännelser

Igår öste regnet ner över Stockholm. Det var rätt skönt faktiskt - ett tag. Sen orkade man inte mer. Men det är väl så det brukar vara antar jag :)

Då jag drabbades av det var jag på väg till pendeltåget med Tobbe. Det första jag tänkte var att jag inte skulle kunna gå till stationen i det här vädret utan bestämde mig för att vänta på bussen som gick dit istället. HELA vägen till busshållplatsen kunde Stockholms stad ha misstrots vara en enda stor regnskog från andra sidan jordklotet. Regnet öste och öste och öste lite till. Eftersom jag inte hade nåt paraply blev helajag dyngsur, men jag fortsatte kämpa för då var det inte så långt kvar till bussen.

När jag kom fram till hållplatsen kollade alla på mig som om jag var nån Tyrannosaurus Rex som återuppstått från de döda. Som tur var var jag inte tvungen at  stå och vänta på bussen särskilt länge - den kom nästan precis efter att jag anlänt till platsen.

Sen gick jag på bussen och åkte de två stationerna som behövdes till Södra station. När jag kliver av bussen har det plötsligt sluta regna och allt såg ut som att ingenting hade hänt.

Då tänkte jag på växthuseffekten. Tänk att den gått så långt att Sveriges - och framförallt Stockholms - klimat börjar likna en regnskogs. Släck glödlampan innan ni lämnar hemmet och stäng av alla apparater människor!

Jag menar, hur svårt kan det va?