En pianists bekännelser

Ibland önskar jag att jag kunde vara som min mormor i mitt sätt att tänka. Hon tänker alltid optimistiskt och stöter bort alla negativt laddade tankar som kommer till henne snabbare än blixten. Jag vet att jag redan är en optimistisk person och att jag redan har en rätt hög toleransnivå mot negativa tankar som kommer till mig, men som ni säkert redan vet är ingen människa perfekt. Ibland känns det som att man bara rasar ihop - trots att man byggt huset på asfalt och inte en stand.

När sånt händer blir jag arg, men det roliga är att det oftast inte är de negativa tankarna som stör mig. Istället handlar det om mig själv. Utåt sett vill jag bli sedd som personen som klarar allt, och för att  kunna bli det måste jag bekräfta att jag gör det gång på gång. Men det är då mänskligheten kommer in och förstör och visar att det faktiskt finns en gräns över vad man tål.

Jag har en idealbild av mig själv. Jag vill kunna leva ett bra liv och genom att göra det måste jag göra det bästa av allt jag gör, oavsett vad det handlar om. Min mormor har lärt mig, tillsammans med mina föräldrar, att för att man ska kunna uppnå sina mål ordentligt och på bästa sätt måste man först ha en optimistisk inställning till det man gör, annars funkar det inte. Under de 18 åren jag levt har jag fått bevisat ett flertal gånger att det faktiskt stämmer. Man kan inte gå runt och räkna med att det man gör kommer gå dåligt, för då kommer det gå dåligt. Genom att tänka optimistiskt klarar man sig oftast bättre, och i de fall jag har gjort det har jag samtidigt höjt min prestationsnivå.

Sedan är det självklart en social fråga också. Varför gå omkring och vara butter när man kan gå omkring och vara glad? Man har inte fler problem än det man gör till problem.

Men det är där nackdelen med det optimistiska tänkandet kommer in. Ibland orkar men helt enkelt inte tänka positivt, eftersom man är mänsklig. Människan har en nivå för vad hon klarar av, och oavsett hur positivt man än tänker kan man aldrig få den att räcka oändligt.

Tyvärr är det så att jag inte riktigt har fattat det än, och när saker inte riktigt går som jag tänkt mig blir jag sur och arg på mig själv. Oftast brukar det dock gå över efter ett par minuter. Jag antar att jag får lära mig att jag aldrig kommer kunna bli som mitt ideal ut i fingerspetsarna, men då man tänker efter är det faktiskt ganska skönt. För det är väl aldrig kul att vara färdig som människa? Man lär känna sig själv mer och mer hela tiden, och som folk säger så brukar man faktiskt lära sig av sina misstag.