En pianists bekännelser

Jag vet inte vad som har hänt, men ibland känner jag mig verkligen platt som en pannkaka. Det kan ha många skäl, som t.ex. att jag går sista året på gymnasiet, inte vet vad jag ska göra efteråt - än, eller för att jag har mycket att göra. Jag chansar på det sistnämnda.

Jag är en människa som tycker om att ha saker att stå i. Men ibland är man för snäll för sitt eget bästa och tackar ja till allt som kommer omkring en. Jag har fått höra mycket saker som att "jag måste lära mig säga nej ordentligt", och "du kommer snart gå in i väggen", men det är först nu jag greppat vad folk menar. Förut tyckte jag det kunde vara jobbigt att höra de meningarna om och om igen från olika människor, men nu vet jag hur de resonerar. Och kanske råkar det vara så att de har rätt.

Förutom att jag helst vill ha mycket att göra så lever jag efter mottot att jag måste prestera till 110 % i allt jag gör för att jag ska bli nöjd. Och när man har mycket saker att göra, både inom och utanför skolan så blir det helt plötsligt ännu mer att göra. Jag har inte tid att misslyckas helt enkelt. Jag vet inte, inom musikbranschen är det tänket kanske livsnödvändigt för att man ska kunna försörja sig på jobbet som musiker, men samtidigt kan det vara jobbigt att ständigt gå runt med en press om att man måste göra allt perfekt.

Trots att jag både har haft, har och kommer att ha mycket att göra måste jag medge att jag absolut inte ångrar något av det jag gett mig in på. På ett eller annat sätt har det bidragit till att jag höjt mitt självförtroende, fått uppskattning för det jag gjort och samtidigt växt väldigt mycket som person i mitt psyke. Jag tror jag börjar känna av min limit nu däremot. Nu vet jag på ett ungefär när det tar stopp. Det är därför jag gjort det jag hållt på med så gott som hela höstlovet, nämligen vilat så mycket som möjligt för att spara nya krafter inför framtiden. Då har känslan kommit tillbaka igen, fast på ett mer positivt sätt än förut. Nu kan det t.o.m. vara skönt att känna sig platt som en pannkaka.