En pianists bekännelser

Nu är det ett tag sen jag skrev här, och tro mig: Det är faktiskt inte mitt eget fel, utan skolans. Den har precis dragit igång ordentligt, och nu när man fått försmak av trean kan jag inte göra annat än att säga att det förmodligen kommer bli det roligaste, om än tuffaste, året.

Är du exrytmusare eller rytmusare och läser det här vet du säkert om att vi årligen arrangerar en festival på skolan som går under namnet Livenight. Under två kvällar skapar vi flera olika scener på skolan, och sen är det fritt fram för föräldrar, anhöriga, och vanliga dödliga att komma och kolla på oss när vi uppträder med diverse band. Det kommer verkligen bli jätteroligt. Än så länge är jag uppbokad på 5 saker så det kommer bli en hel del jobb, men vi får se hur det blir med det...

När vi ändå är i farten måste jag passa på att berätta om mitt stora skrattanfall på NuKon i torsdags. För er som inte vet om det är NuKo en förkortning av ämnet Nutida konst, och som vi alla vet kan den typen av konst vara lite... speciell... Hursomhelst, i torsdags hade vi musikdelen vilket innebar att vi fick lyssna på en massa skum musik (väldigt intressant f. ö) och en av dem vi fick höra då var nåt stycke komponerat av Schönberg. Man spelade en läskig 12-tonsmelodi i bakgrunden samtidigt som en gammal tant (har faktiskt inte så stor koll på hur gammal hon var...) läste någonting på tyska, ganska sluddrigt. I och med att stycket växte och växte gjorde även hennes tonläge det, och eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera började jag skratta så mycket att jag började gråta! Kunde helt enkelt inte sluta!

Visst, tänker ni. Det här är nåt som händer alla nån gång i livet. Ja, visst är det det. MEN det är inte många som lyckas få hela bordet runt omkring sig skratta så mycket att de börjar gråta på samma gång! DEN ni. Det är väl nån dold talang eller sånt...

Oj vad klockan går när jag bloggar! Jag skriver mer senare...

Puss