Höst
Så har hösten kommit som ett brev på posten. Tyvärr märks det inte bara på vädret, utan på min fysiska hälsa också. Har gått och blivit förkyld under helgen som många andra av mina polare, men nu tänker jag ta tag i det här och bli frisk. Därför blir det ingen skola för mig imorron. Stannar hemma och pluggar lite binomtal och utbrytningar i Matte C istället och varvar med att flitigt öva på pianoläxan och storbandslåtarna till tisdag, för då ska jag BANNEMEJ gå till skolan.
Jo, för er som inte visste det. Tisdagar är den roligaste dagen jag har i trean just nu. Därför är det så viktigt att jag kommer iväg till skolan tills dess.
Hur har dagen varit då? Jo. Jag, Fredrik och Charlie hade sista spelningen för den här säsongen på Sundby Gård i Huddinge. Vi spelade utomhus, och även fast det var kallt var det faktiskt värt det. Vi måste ha sett roliga ut på scenen, särskilt jag när jag skulle ta upp mina noter från golvet... Näsan började rinna brutalt. Tur att det inte var många som såg det i alla fall...
Nu ska jag bunkra upp med té och vila inför morgondagen. Kampen mot höstförkylningen har börjat!
Todelooo <3
?!
Satt precis och kollade (av en händelse, inte självmant) på Barnkanalen. Det var nåt skumt program med lerfigurer som var en massa djur i en sjukhusmiljö typ... Två av dem, en katt och en hund, står och dansar, och katten säger till hunden:
- När du är med mig stammar du inte. Hur kommer det sig?
Hunden svarar:
- Det är för att jag känner mig nöjd och bekväm med dig! Det är som att tugga på en gammal toffel... typ.
Jag höll på att dö av garv och gick sen härifrån för att sprida händelsen vidare! :P Hoppas jag lyckades! För den där raggningsrepliken var inte att leka med....
Ni trogna läsare undrar säkert hur det blev med pianostämmaren i söndags, efter att mamma ringt sitt samtal till honom. Som tur är reagerade han precis som jag ville! Han tog det med en nypa salt, skrattade lite, och sa att han kostnadsfritt kunde hjälpa oss hitta ett mycket bättre piano för 700 :- eller kanske t.o.m. gratis på Blocket. En stund efter att min mamma hade slutat snacka med honom ringde han upp igen och tipsade oss om ett piano i Täby, som han precis varit och stämt, som ägarna ville skänka bort. Han gav oss numret, vi hörde av oss och vem vet - kanske får jag ett splitternytt akustiskt piano som ett brev på posten om några dagar? Man kan ju alltid hoppas!
Pianostämmaren igen...
När mamma fick höra att pianostämmaren sagt att pianot inte gått att stämma och bara varit på besök i 5 minuter gick hon i taket och bestämde sig för att ringa honom och fråga ut honom om hur det kom sig, så nu sitter jag här och väntar på att mamma ska avsluta telefonsamtalet med honom inne i sovrummet.
Undrar hur han reagerar...
Mitt piano
Jag kan inte tro det. Jag har snart haft den här bloggen i en månad och har fortfarande inte skrivit ett enda inlägg om mitt älskade piano! Eftersom jag trots allt kallar mig för den galna pianisten tyckte jag att det började bli på tiden, och då passar det väl extra bra att skriva om sitt kära instrument när pianostämmaren precis har varit och hälsat på? Ja, så resonerade jag i alla fall.
Ja... vad ska jag säga. Jag älskar mitt piano. Det har hängt med mig ett bra tag - ända sedan jag fyllde 10 närmare bestämt. Jag började spela piano när jag var 8, och hade då inget instrument att öva på hemma, så de första två åren fick jag ta över min morfars lilla elorgel, som efter ett tag brann upp (eller ja, brann och brann... den brann inombords helt enkelt!). Lagom till min 10-årsdag hittade min moster (om jag minns rätt) ett skolpiano från 50-60-talet på en gammal vind. Hon provspelade det och tyckte det hade bra klang, och eftersom jag inte hade något instrument att öva på blev det en utmärkt födelsedagspresent.
Pianot har varit ostämt ända sedan vi träffades för första gången. De första åren brydde man sig inte så mycket om det, men på senare år har det blivit ett växande problem. Mina pianokompanjoner på skolan faftar inte hur jag kan öva på det överhuvudtaget, men i mina öron låter det faktiskt inte så hemskt. Jag har faktiskt pianots ostämda klang att tacka för vissa delar av mitt självförtroende. När man fick spela på ett stämt piano som mindre blev man förvånad över hur bra det lät och man kom underfund med hur duktig man faktiskt var, vilket ledde till att man fick en liten boost.
När jag fick pengar i somras bestämde jag mig för att stämma pianot, en gång för alla. Idag kom pianostämmaren. Han verkade vara väldigt trevlig, och hade tydligen samarbetat med flera kändisar. Han var inne hos oss i 5 minuter, och drog sen slutsatsen att det var alldeles för mycket jobb att stämma det och att det isåfall var i behov av en ENORM reparation. Han tillade att han kunde stämma det, men att det inte skulle hålla stämningen mer än ett par dagar. Synd men sant...
Så nu sitter jag här och letar febrilt efter pianon på blocket. Det finns ju människor som skänker bort sina pianon. Men en sak är säker - om jag får tag på ett nytt piano kommer jag absolut inte skrota det gamla. Det betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska kunna göra nåt sånt. Sen tycker jag faktiskt om det, trots dess förmåga att inte hålla stämningen.
Då var man igång igen!
Mycket har hänt sedan sista inlägget. Den galna pianisten har nämligen börjat skolan igen! Och inte vilken årskurs som helst heller, utan nämligen trean... Så det så! Nu är man vuxen tror man nästan, fast det är fortfarande några veckor kvar till jag blir 18. Aja, hursomhelst.
Det kändes bra att börja skolan igen! Även fast jag vet att jag kommer sitta och längta tillbaka till Rytmus om ett år när jag gått ut så kommer jag kunna trösta mig med att jag fått tillräckligt i alla fall. Jag menar, tre år går sjuuukt snabbt (särskilt när man går på en sån skön skola som Rytmus) men fyra år istället för tre hade bara lett till att man tröttnat. Fast jag kommer sakna skolan jättemycket... men det känns som att det inte är dags att tänka på det än - jag började ju precis trean! Ett helt år ligger ju framför mig! (Fast med tanke på hur snabbt de första två åren gick kommer det här nog inte vara långsammare i svängarna...)
Nåt mer som har hänt? Tjaaa... min kära mormor fyllde år idag. 75 bast! Inte illa det, och hon är faktiskt väldigt välbehållen för sin ålder. Fick besök av kusinerna och moster på kvällen vilket självklart ledde till en massa flum! Det är klart, man ska passa på när man träffar släkten! ;) Men men, vi hade skitkul! Kan aldrig få nog av de människorna!
Nu kommer nog mamma och kör bort mig från datan vilken sekund som helst, så jag pyser!
PÖSS OCH KRAM!
Bussminnen...
För att spinna vidare på ämnet från igår så tänkte jag berätta en jätteskum sak som hände mig på bussen en gång i tiden, för länge läääänge sedan.
Jag satt på bussen från Jakobsberg och hade bara en station kvar till jag var hemma. Eftersom SLs bussar (eller åtminstone en del av dem) har alldeles för lite utrymme mellan sätena har jag väldigt svårt att få plats med mina långa ben, så därför måste jag sitta lite på snedden. Jag hade dessutom min väska med mig, och hade inte möjligheten att ställa den framför mig på golvet som "vanligt" folk utan var fräck nog att sätta den på sätet bredvid.
Helt plötsligt kom en jättesur tant på bussen, och hon började snabbt närma sig sätet där jag satt. Helt utan förvarning tar hon upp min väska och slänger den på mig för att sedan sätta sig ner. Ingen av oss säger nåt (jag menar, vad skulle jag ha sagt? Var alldeles chockad...) Nu när jag tänker på det i efterhand blir jag jättearg - vad skulle ha hänt ifall jag haft något riktigt ömtåligt i väskan? Antar att hon inte brydde sig särskilt mycket, men man gör inte sånt!
Så nu vet ni det. Såna saker kan också hända i Stockholms lokaltrafik...
Pendeltågsminnen...
Minnen är speciella. Vissa glömmer man aldrig, andra får man anstränga sig för att komma ihåg och resten kommer och går lite som de vill. Det var precis det som hände mig när jag satt på pendeltåget hem igår - jag kom ihåg helt plötsligt ihåg en jätterolig sak som hände på pendeltåget för ett par år sedan.
Jag hade precis börjat gymnasiet och var på väg till skolan en söndag för att repa med scemu-ensemblen, och började, helt utan förvarning, må illa. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror det kunde ha haft något att göra med att jag var almänt nervös som person under början av gymnasiet (det var ju en sån stor omställning jämfört med högstadiet). Dessutom var det väldigt varmt på tåget, så nån form av åksjuka kan det ha varit... eller nåt.
Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till, utan säger till han som sitter framför mig (en gubbe i 40 årsåldern) att jag mår dåligt. Han tittar på mig med frågande blick och kontrar med frågan: Menar du psykiskt dåligt eller fysiskt dåligt?
Jag blir helt paff och säger att jag självklart menade det sistnämnda. Han tittar på mig och uttrycket i hans ansikte säger att han bara vill därifrån så snabbt som möjligt, och då tåget stannat springer han upp från sätet fram till dörren och säger åt mig att ta det lugnt och att det nog bara är ett virus.
Tänk så missförstådd man kan bli ibland...
Jag har varit ute i stora vida världen...
... och besökt Boden som ligger ca 100 mil ovanför Stockholm. Det var verkligen en upplevelse. När jag var liten hade jag en bild av Boden som en liten by med en massa röda stugor som låg beläget nånstans i mitten av Sverige. Men ännu en gång visade det sig att jag hade fel. Mycket fel.
Boden är faktiskt inte så olikt Stockholm. Jag menar, de har en biograf, klädaffärer, massa konditorier (tro mig, jag vet...) Åhlens, Coop Konsum, Forum, Nära och nåt mer som jag inte kommer ihåg namnet på. Det enda som kanske saknas är Ikea, men man kan ju inte få allt här i världen ;)
Så, varför åker jag då till Boden av alla ställen i hela Sverige? Jo, för att hälsa på min underbara kompis Linnéa. Vi hade faktiskt jätteroligt de 4 dagarna som jag var där. Några morgnar hade man önskat lite längre, men vad ska man göra när Linnéa bestämt sig för att boka tid hos frissan klockan 08.00 på morgonen? (Bara så du vet Linnéa, om du läser det här så är du förlåten!). Hon färgade håret djupare rött och det blev faktiskt ett väldigt lyckat resultat må jag säga!
Nu har jag varit hemma i Stockholm i snart 4 timmar. 4 timmar mitt i Stockholmsstressen och "ghettot". Fick precis ett mess från en kompis om att de hade hittat en död kropp vid det gamla flygfältet i Barkarby medan jag varit borta. Fan vad hemskt! Sånt händer liksom inte här... eller... Man kan ju aldrig vara riktigt säker....
På onsdag nästa vecka börjar skolan igen. Det kommer bli jäkligt roligt, men skumt på samma gång! Kul kommer det bli i alla fall. Har faktiskt saknat skolan lite grann under sommarlovet.
Nu tänkte jag - hör och häpna - gå och lägga mig INNAN klockan slagit 00.00... Är jag inte lite duktig? :P
PÖSS
En fullspäckad dag
Aja, ni som funderar på att bosätta er långt ute åt Lännersta-hållet på Värmdö bör verkligen överväga tanken att skaffa bil innan ni flyttar dit. Det är nästintill omöjligt att ta sig därifrån på nätterna. Jag fick stå och vänta på en buss som aldrig kom för att sedan vänta ännu längre än beräknat på nattbussen från Centralen hem till Barkarby. I och för sig hade jag tur som fick sällskap av några kompisar i väntan på bussen. Tur det, annars vet jag inte om jag nånsin hade kommit hem! Den ni!
På nattbussen var det fullt ös... som vanligt. Antar jag. Folk som somnar på en är man ju redan van vid, men att någon ens skulle tänka tanken på att försöka få med sig en ENORM pinne på bussen hade man ju inte räknat med i första laget... Sen var det ju tjejen som försökte övertyga busschaffisen om att hennes sambo redan satt på bussen och hade hennes remsa, så hon kunde inte stämpla själv... You get the point...
Hursomhelst, nu när både den här dagen och dagen innan den är över är det bara morgondagen kvar, med den traditionsenliga spelningen på Sunby Gård i Huddinge. Jag börjar bli lite smått taggad faktiskt. Ska upp så tidigt som...
...oj.... Hjälp. Jag ska upp om fem och en halvtimme... Så vad sitter jag här och bloggar för?!
Tjingeling!
AAARGH! Frustratiooon!
Som ni märker av ovanstående rubrik är jag aningen frustrerad. Eller aningen frustrerad kanske var att ta i. Ska jag vara ärlig är jag faktiskt inte frustrerad överhuvudtaget. Däremot har jag inte bloggat på ett tag, men det har ni, mina trogna läsare, kanske redan märkt! Eller...? Hmm... det är det som är frågan...
Ja, vad har egentligen hänt sedan sist? En jäkla massa helt enkelt. Moder Jord har bestämt sig för att göra en extreme-makeover på Stockholm - i alla fall vad gäller vädret... Det värsta är att jag inte skojar. Det har nämligen regnat konstant i nästan fyra dagar. Det började natten till måndagen om jag minns rätt...
Ni kanske tycker det är skumt att jag, Adam Dahlström, kan komma ihåg så många onödiga saker som datum på när oväder börjar svepa över huvudstaden medan jag har svårt att komma ihåg de flesta av mina närståendes födelsedagar... Lite pinsamt va? Men jag antar att man inte kan hålla koll på allt. Det är därför de skapat den där funktionen de flesta mobiler har idag, nämligen kalendern. För vad vore väl människan utan sin kalender? Jag kan gott säga, med tanke på alla saker jag har att göra, att jag inte skulle vara den jag är idag om jag inte haft min kalender. Tänk att en kalender kan göra så mycket! (Även fast den jag har på min mobil kan vara lite krånglig att ha att göra med då och då...)
Hursomhelst, tillbaka till ruta ett. Anledningen till att jag minns det här ovädret så väl var att det var det värsta jag sett på länge. Jag hade följt med min faster till pendeltågsstationen för att vinka av henne. Hon hade varit på besök hos oss i söndags kväll då min brorsa Johannes fyllde år, som jag berättat om för något inlägg sen. Ovädret hade hängt i luften hela dagen, med små ljud av åskbuller som kom och gick lite som de ville. Och helt plötsligt, medan vi sitter där och väntar på tåget, öppnar himlen sig, och regnet bara ööööser ner. Barkarby var helt plötsligt inte det lilla mini-samhället det en gång var, utan hade helt plötsligt förvandlat sig till en enda stor regnskog (eller ja, det är klart att det inte började växa träd och så överallt, men om man skulle bedöma situationen genom att endast kolla på vädret så hade man kunnat dra den slutsatsen). Jag hade dock tur som satt inne på stationens väntrum, och det var först när regnet hade lagt sig som jag ens började tänka tanken på att vandra hemåt igen. Men regnet kom tillbaka på natten...
För er som inte visste det har min familj en katt som heter Sesam, som vi har haft hand om i säkert fyra år snart. Han var grannens från början, men då de bestämde sig för att flytta ville inte katten följa med, så han fick börja bo hos oss istället. Han är världens bästa, och är av rasen amerikanskt korthår - rödtabby. Jättesöt, pratglad och ganska välbyggd (ja, med andra ord ganska stor). Som en liten kopia av katten Gustaf typ. Han är en kombinerad ute och innekatt, och brukar oftast vilja gå ut nån gång på natten, och det ville han göra även denna kväll när det regnade så hemskt. Visst, låt honom se sanningen i vitögat, tänkte jag när jag försökte släppa ut honom i ösregnet för första gången. Självklart ville han inte ut, så jag bar upp honom till lägenheten igen. Efter ett tag ställer han sig framför dörren igen och börjar jama hejvilt samtidigt som han tittar på mig med sina stora ögon och vädjar efter frihet. Jag envisades med att inte släppa ut honom då, dels för att regnet inte lagt sig på långa vägar då heller, och dels för att jag visste att han ändå skulle vägra gå ut. Detta resulterade i att pappa blev störd mitt i sin skönhetssömn och kom med världens utläggning om att han skulle upp klockan 5 på morgonen och inte kunde sova p.g.a. kattskrället som skrek så hemskt. Jag tyckte synd om pappa, och det hela slutade i att Sesam fick bosätta sig i vår gamla barnvagn (som fortfarande står ute i trapphuset) under natten. Så var den saken löst.
Var och övade i kyrkan ikväll, inför bröllopet imorgon. Det gick jättebra faktiskt! Satte Wagners bröllopsmarsch på första försöket, så nu behöver jag inte oroa mig för den längre. Var faktiskt riktigt stolt över mig själv när jag gick därifrån. Annat som hände idag? Njaa... inte riktigt. Hann med en sväng till Stadsbiblioteket och lämnade (äntligen) tillbaka mina en månads försenade böcker, träffade Emma över en fika i stan och sen bar det hemåt. Sen har det faktiskt inte hänt så mycket mer.
Nu ska jag hoppa i säng och tagga inför morgondagen och den kämpiga helgen jag har framför mig. Men det kommer bli roligt! Har ni tid över kan ni ju alltid hålla en tumme för mig så jag överlever morgondagen (men håll inte två, för det betyder otur. MOAHAHA), men det ska nog inte vara några problem!
Angående Hulken visade han sig en stund häromdagen. Nu tror jag han är på semester, men han återvänder nog hem snarast möjligt på en sista-minuten resa! Man ska aldrig säga aldrig, som sagt...
Hej hej leverpastej!
Grattis mamma! :D
Ännu en gång har min mamma lyckats i livet! Idag var det första dagen på hennes nya jobb. Och det är inte så bara det. Faktum är att min kära mor varit arbetslös i ett par år nu, så det här verkade ge henne kick! Vi jublade hemma när hon fått beskedet i slutet av vårterminen om att hon skulle börja jobba som personlig assistent åt en kille med autism på ett dagis nära Karlberg. Jag hade trott hela tiden att hon inte skulle börja jobba förrän i slutet av augusti, men det visade sig igår kväll att jag hade fel. Tänk så mycket man glömmer bort hela tiden! Jag är inte bara bra på att komma för sent, jag glömmer en hel del saker också. Återigen, undrar hur det blir om 70 år...
Det märktes att mamma trivdes på sitt nya jobb i alla fall. När hon kom hem runt 16-snåret lyste det om hela henne. Tänk att ett jobb kan göra så mycket! Helt plötsligt känns det som att man har ett syfte i livet liksom (inte för att mamma inte hade det förut, men ni hajar)... Nu vet jag ju inte hur det känns att få ett nytt jobb själv, utan kan bara anta än så länge. Har visserligen jobbat på flera ställen som musiker både med och utan kompisar förut, men bortsett från bandet jag är med i på Sundby Gård så har jag inte varit fast anställd under en längre tid...
...Vilket fick mig att tänka på att jag fortfarande inte fått besked om vad som ska spelas på de två vigslarna och dopet jag ska spela på på lördag. Prästen har inte hört av sig än, men förhoppningsvis gör han väl det om någon/några dagar. Hoppas jag inte hinner bli någon Hulken tills dess. För då blir jag inte rolig att ha att göra med...
Apropå jobb har jag inte berättat att jag sökte jobb på Donken för några veckor sedan... Jajamän! Har inte fått svar än, men nu vet ni det i alla fall... :) Vem vet, ni som läser detta kanske blir mina framtida kunder på McDonalds Slussen eller Sveavägen? Man ska aldrig säga aldrig...
Förresten, vad tycks om min nya layout? Har inte gjort den själv, utan fick hjälp av en vän. Faktiskt samma vän som övertalade mig in i det sista att börja blogga. Den jag pratar om är ingen annan än Josefin Maria Plantin, A.K.A. Brownie. Har ni tid kan ni ju checka in hennes blogg, sameoldstories.blogg.se (tro mig, jag läser faktiskt andras bloggar än min egen då och då! Fast med betoning på då och då)
Nu skriker min mobil efter laddaren och burrar som en jävla galning här bredvid mig, så måste kuta! Dagens teknik...
Arrivederci!
Om mögliga bananer, födelsedagar och konsten att komma för sent
Precis efter jag avslutat mitt första inlägg igår så greps jag av en unken luft som omsvepte hela rummet. Det var då jag kom ihåg den. BANANEN!
Det förefall sig nämligen så att jag tidigare under dagen spelat på en vigsel i Lida Idrottskyrka (ballt namn, jag vet!) vid Lida friluftsområde, d.v.s. ett snyggt plejs med (vanligtvis) mycket folk placerat mitt ute i ingenstans, alltså någonstans mellan Tullinge och Tumba. Eftersom jag kom dit redan klockan 12 och vigseln inte började förrän 15 så hade jag förberett en liten matsäck för att klara mig under dagen bestående av två smörgåsar, en flaska vatten och - ja, just det - bananen.
Från början var det inte meningen att jag skulle ta med den överhuvudtaget, utan det var pappa som hade tagit initiativet och stuffat ner den i min påse bara några minuter innan jag gick. Den var svart redan då, men eftersom jag visste att bananer faktiskt kan se ut så och vara ätbara brydde jag mig inte särskilt mycket. Den kan ju vara bra att äta innan vigseln, tänkte jag. Och visst, vad går inte upp mot lite fruktsocker som energikick innan man ska utföra ett sånt hårt arbete som organist? Ja... säg det. Jag smakade på den innan vigseln i alla fall, men inte mer. Den smakade skumt. Smart som jag var så lade jag ner den i påsen igen för att inte bara lämna den där (kyrkan var faktiskt väldigt fattig på papperskorgar). Sedan slog plötsligt tolvslaget och där stod jag med en möglig, kolsvart banan i handen. Så jag tog genast upp den och slängde den i papperskorgen, så nu finns den inte mer...
Min bror fyllde 10 år idag. Jääääklar vad tiden går fort! Han verkade ha en bra dag i alla fall, precis som det ska vara. Det är nästan så man blir nostalgisk. Jag menar, det var ju inte särskilt länge sen man själv fyllde 10! (Aja, 8 år men... shit the same). Och då slår det en helt plötsligt att man börjar bli vuxen. Den 11 september 2008 klockan 7.10 på morgonen fyller Karl Adam Ari Birger Dahlström 18 år... Ja, det kunde man inte tro. Det känns fortfarande som att man lever i början av 2000-talet (ja, det gör vi ju, men ni hajar). Som att 1997 var förra året liksom. Undrar hur det känns om 70 år...
Aja, nu till dagens händelser. Spelade på Sundby Gård i Huddinge idag med Fredrik och Charlie. Sen några veckor tillbaka har vi fått ha den stora äran att få jobba som bakgrundsmusiker på söndagar på cafeét/restaurangen de har där, och det verkar som att vi redan lyckats skrapa ihop en skara trogna fans. Det är när folk uppskattar ens musicerande och ger en feedback som man får kickar och blir peppad till att fortsätta spela, och idag var det faktiskt flera stycken som kom fram till oss efteråt och tackade och bockade för musiken.
Vet inte hur jag lyckades, men kom för sent idag igen! Jag, Charlie och Fredrik hade nämligen bestäms oss för att kolla igenom de nya låtarna ordentligt hemma hos Fredrik på morgonen innan spelningen. Jag hade planerat att ta 09.19- tåget från Barkarby för att anlända till Huddinge vid 10-tiden, men när jag är på väg till stationen kommer jag plötsligt på att det bara är halvtimmestrafik på pendeltågslinjerna på söndagar. Jag får panik och upptäcker att jag dessutom glömt kvar alla noter hemma och har inget annat val än att snällt tassa hem och hämta dem. Eller ja, snällt och snällt... När Adam är stressad blir han en helt annan människa! Tänk Hulken, så kommer ni förstå min situation. Det värsta är att jag faktiskt menar det...
Hursomhelst så verkade mina kära spelkompisar inte alls bekymrade över att jag damp in en dryg halvimme efter utsatt tid. Så varför sitter jag här och skriver om ett problem som sedan löste sig? Ja, det hör väl till vardagen antar jag...
Men det här med att komma för sent. Jag tror jag måste bli bättre på att inte göra det. Visserligen har jag en väldig tur som i de flesta fall inte får lida för det, men det är ju aldrig bra om man gör det regelbundet...
Nu kallar pianot! Har faktiskt suttit med ett i knät under hela denna bloggtur. Men så är väl livet för en pianist... Jag klagar inte i alla fall! ;)
Ha en skööön kväll!
Första inlägget...
Jajamänsan! Då satt man här framför datan igen, en blogg rikare sen sist. Då återstår bara nästa problem... Vad gör jag nu?
Det råkar nämligen vara så att det första inlägget är det absolut svåraste inlägget att skriva för en bloggare. I alla fall om man precis börjat sin karriär, som jag. Allt handlar om att göra ett gott första intryck, så att ens eventuella läsare orkar med att läsa resten av det man skriver under den delen av sin fritid då man inte har något bättre för sig att göra. Det är här ens sätt att skriva presenteras, och i säkert mer än 5 fall av 10 överensstämmer de stilgrepp man använder i sitt första inlägg med det som man kommer fortsätta använda i framtiden. Många väljer att presentera sig själva och berätta om sina liv innan bloggandet, medan andra inte bryr sig så mycket alls utan bara skriver vad som faller de in. Andra föredrar en mix av de båda, och jag tror jag tillhör en av dem, så innan jag avslutar mitt första inlägg här på min sprillans nya blogg tänkte jag ge er en kort presentation av mig själv: Jag heter Adam, är en galen pianist, skriver som en byrokrat och är inte alls lika allvarlig som jag låter! Känn på den ni! (geeez... det här tog nästan 40 minuter att skriva! :S)
Suss gott! (Jag vill ha rööökt gööök med lööök, koko!)
