Platt som en pannkaka
Jag vet inte vad som har hänt, men ibland känner jag mig verkligen platt som en pannkaka. Det kan ha många skäl, som t.ex. att jag går sista året på gymnasiet, inte vet vad jag ska göra efteråt - än, eller för att jag har mycket att göra. Jag chansar på det sistnämnda.
Jag är en människa som tycker om att ha saker att stå i. Men ibland är man för snäll för sitt eget bästa och tackar ja till allt som kommer omkring en. Jag har fått höra mycket saker som att "jag måste lära mig säga nej ordentligt", och "du kommer snart gå in i väggen", men det är först nu jag greppat vad folk menar. Förut tyckte jag det kunde vara jobbigt att höra de meningarna om och om igen från olika människor, men nu vet jag hur de resonerar. Och kanske råkar det vara så att de har rätt.
Förutom att jag helst vill ha mycket att göra så lever jag efter mottot att jag måste prestera till 110 % i allt jag gör för att jag ska bli nöjd. Och när man har mycket saker att göra, både inom och utanför skolan så blir det helt plötsligt ännu mer att göra. Jag har inte tid att misslyckas helt enkelt. Jag vet inte, inom musikbranschen är det tänket kanske livsnödvändigt för att man ska kunna försörja sig på jobbet som musiker, men samtidigt kan det vara jobbigt att ständigt gå runt med en press om att man måste göra allt perfekt.
Trots att jag både har haft, har och kommer att ha mycket att göra måste jag medge att jag absolut inte ångrar något av det jag gett mig in på. På ett eller annat sätt har det bidragit till att jag höjt mitt självförtroende, fått uppskattning för det jag gjort och samtidigt växt väldigt mycket som person i mitt psyke. Jag tror jag börjar känna av min limit nu däremot. Nu vet jag på ett ungefär när det tar stopp. Det är därför jag gjort det jag hållt på med så gott som hela höstlovet, nämligen vilat så mycket som möjligt för att spara nya krafter inför framtiden. Då har känslan kommit tillbaka igen, fast på ett mer positivt sätt än förut. Nu kan det t.o.m. vara skönt att känna sig platt som en pannkaka.
Ibland "blir det bara så"
Ibland önskar jag att jag kunde vara som min mormor i mitt sätt att tänka. Hon tänker alltid optimistiskt och stöter bort alla negativt laddade tankar som kommer till henne snabbare än blixten. Jag vet att jag redan är en optimistisk person och att jag redan har en rätt hög toleransnivå mot negativa tankar som kommer till mig, men som ni säkert redan vet är ingen människa perfekt. Ibland känns det som att man bara rasar ihop - trots att man byggt huset på asfalt och inte en stand.
När sånt händer blir jag arg, men det roliga är att det oftast inte är de negativa tankarna som stör mig. Istället handlar det om mig själv. Utåt sett vill jag bli sedd som personen som klarar allt, och för att kunna bli det måste jag bekräfta att jag gör det gång på gång. Men det är då mänskligheten kommer in och förstör och visar att det faktiskt finns en gräns över vad man tål.
Jag har en idealbild av mig själv. Jag vill kunna leva ett bra liv och genom att göra det måste jag göra det bästa av allt jag gör, oavsett vad det handlar om. Min mormor har lärt mig, tillsammans med mina föräldrar, att för att man ska kunna uppnå sina mål ordentligt och på bästa sätt måste man först ha en optimistisk inställning till det man gör, annars funkar det inte. Under de 18 åren jag levt har jag fått bevisat ett flertal gånger att det faktiskt stämmer. Man kan inte gå runt och räkna med att det man gör kommer gå dåligt, för då kommer det gå dåligt. Genom att tänka optimistiskt klarar man sig oftast bättre, och i de fall jag har gjort det har jag samtidigt höjt min prestationsnivå.
Sedan är det självklart en social fråga också. Varför gå omkring och vara butter när man kan gå omkring och vara glad? Man har inte fler problem än det man gör till problem.
Men det är där nackdelen med det optimistiska tänkandet kommer in. Ibland orkar men helt enkelt inte tänka positivt, eftersom man är mänsklig. Människan har en nivå för vad hon klarar av, och oavsett hur positivt man än tänker kan man aldrig få den att räcka oändligt.
Tyvärr är det så att jag inte riktigt har fattat det än, och när saker inte riktigt går som jag tänkt mig blir jag sur och arg på mig själv. Oftast brukar det dock gå över efter ett par minuter. Jag antar att jag får lära mig att jag aldrig kommer kunna bli som mitt ideal ut i fingerspetsarna, men då man tänker efter är det faktiskt ganska skönt. För det är väl aldrig kul att vara färdig som människa? Man lär känna sig själv mer och mer hela tiden, och som folk säger så brukar man faktiskt lära sig av sina misstag.
Rödlysen+Adam = sant!
När man har bråttom är det aldrig kul att bli stoppad. Särskilt inte när man riskerar att bli försenad till skolan eller vart man nu ska. Det är då rödlysena kan komma i vägen, och när det gäller att fastna vid såna har jag kommit fram till att jag är bra på att det. Det är som att de liksom känner av att jag kommer gåendes i en rask takt (vilket oftast innebär att jag absolut inte får bli stoppad) och skiftar om till rött direkt. Och jag skojar inte. Idag råkade jag ut för det säkert 5 ggr!
Aja, kan väl trösta mig med att jag inte är ensam om det... :)
En dag då man i alla fall försöker att vara ambitiös
Har suttit så gott som hela dagen idag och försökt plugga. För nästa vecka smäller det.
Prov efter prov efter prov... eller... ja, kanske inte så mycket prov, men en hel del inlämningar är det som ligger "på pappershögen". En hel del att göra med andra ord.
Trots att jag verkligen försökt vara ambitiös idag och trots att jag varit igång ända sedan 09.30 imorse så har jag inte fått något gjort alls. Eller jo, jag skrev nån timme på ett storbandsarr på en gammal jazzlåt, men sen blidde det inte så mycket mer...
Det är då man får ta tag i saken och se på det som den enkla sak det egentligen är, för det är inte särskilt svåra saker jag har att göra. Jag menar, en essä kan väl inte vara särskilt svår att skriva? Och när den ska handla om utrotningen av svenska ursprungliga dialekter blir arbetet genast mycket enklare... eller?
Jäklar vilken lust jag plötsligt fick att börja skriva...
Aja. Som ni säkert redan märkte när ni läste blogginläggets namn så har det här varit en dag då man i alla fall försöker vara ambitiös...
Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby. Det är dags att fälla upp sitt paraply
Igår öste regnet ner över Stockholm. Det var rätt skönt faktiskt - ett tag. Sen orkade man inte mer. Men det är väl så det brukar vara antar jag :)
Då jag drabbades av det var jag på väg till pendeltåget med Tobbe. Det första jag tänkte var att jag inte skulle kunna gå till stationen i det här vädret utan bestämde mig för att vänta på bussen som gick dit istället. HELA vägen till busshållplatsen kunde Stockholms stad ha misstrots vara en enda stor regnskog från andra sidan jordklotet. Regnet öste och öste och öste lite till. Eftersom jag inte hade nåt paraply blev helajag dyngsur, men jag fortsatte kämpa för då var det inte så långt kvar till bussen.
När jag kom fram till hållplatsen kollade alla på mig som om jag var nån Tyrannosaurus Rex som återuppstått från de döda. Som tur var var jag inte tvungen at stå och vänta på bussen särskilt länge - den kom nästan precis efter att jag anlänt till platsen.
Sen gick jag på bussen och åkte de två stationerna som behövdes till Södra station. När jag kliver av bussen har det plötsligt sluta regna och allt såg ut som att ingenting hade hänt.
Då tänkte jag på växthuseffekten. Tänk att den gått så långt att Sveriges - och framförallt Stockholms - klimat börjar likna en regnskogs. Släck glödlampan innan ni lämnar hemmet och stäng av alla apparater människor!
Jag menar, hur svårt kan det va?
